.♥

Med Beyonces "nya" skiva I am Sasha Fierce spelandes under dagen har jag kommit fram till en hel del saker så som mina drömmar om framtiden och mycket, mycket mer.

Jag har till exempel aldrig drömt om att se världen. Nej, det är inte alls jag och det lockar inte heller. Jag har i ett par veckor försökt hitta ett annat äventyr för mig att ta mig an efter studenten och för kanske två veckor sedan slog det mig. Jag vill plugga direkt! Hur kul är jag egentligen kan man fråga sig. Jag har däremot ett krav. Det ska inte ske i Stockholm men heller inte för långt härifrån. Det ska bli mitt äventyr, att börja på egna ben i en ny stad. Ensam.

Har kollat upp högskolor och universitet och är lite velig om vad jag ska läsa. Har nog bestämt mig för vart jag beger mig i vilket fall. Vart nämns inte om någon mot förmodan hittar hit. Det är få som vet just nu och det får stanna så ett tag fram över.

Jag känner mig sjukt nöjd över min plan faktiskt. Nu vill jag bara att månaderna ska gå så fort dem bara går. Jag vill på ett sett bege mig. Är så jävla klar med det här steget i livet faktiskt. Däremot så känns det lite jobbigt att lämna vissa människor, som mamma till exempel. Min pelare i stormen. Men sedan slår det mig, 1. Det finns telefon och 2. Någon gång måste ungen lämna boet. That's a f-king fact. Och jag ska inte röra mig för långt bort heller så ett hembesök en helg tar varken år eller dar. Mina lovely friends kan ju även komma och besöka mig hehe.

Jag har även insett hur sjukt mycket pengar man behöver för att flytta hemifrån. Jag har insett att jag behöver typ 20.000 till möbler och annat man behöver i en lya. Ett jobb är prio ett just nu och sedan ska jag spara typ 90% för sommaren lär bjuda på utlandsresor med mina tjejer dessutom och sånt kostar ju skjortan.

Men jag är så sjukt nöjd över mig själv. Utöver att lösa alla problem som uppstår så tar jag mig igenom vardagen på en räkmacka. MVG i info&lay är ett bevis. Vad i helvete gjorde jag egentligen under 8 veckor? Jag tackar bara för att jag kan kompensera risiga illustrator och indesign kunskaper men väl valda ord. Teori är min grej, så är det bara.

Mycket text ser jag. Men jag signar ut. Slut.

Jag har berättat för några i min omvärld om mina planer. Det är lite blandade reaktioner. Some people verkar tro att jag skojar medans andra knappt säger något. Är dock glad över en viss person som helt chockerade och verkade tycka att det var bland det bästa jag någonsin yttrat mig om. Stolt Malin idag. Mest över sig själv.

om denna blogg varit offentlig så hade inte min mobil gått varm, väldigt få (vi pratar knappt 2 stycken) skulle fråga vad jag menar med allt och jag skulle rent ut sagt känna att ingen bryr sig. För det är precis det ingen gör. När jag smsar och säger att jag känner mig rädd inför framtiden får jag bara ett sms som svar med en fråga; Varför?

Även fast jag bryr mig så är det en liten del av mig som säger åt mig själv att bara skita i alla för jag ändå inte får ut något av dem. Hur hemskt det än låter som kommer jag alltid känna så. Jag klarar mig bättre själv.

Har spikat tatuering, nu fattas bara pengarna. Och modet.

jag har gråtit inombords senaste dagarna i ren panik. jag tror jag tappar fotfästet snart och det är inte sant hur sjuk känsla det är.

jag har ångest över min framtid. ångest över att mina betyg inte tar mig dit jag vill och högskoleprovet gav mig allt annat än en push i rätt riktning. vad gör jag nu?
jag tror jag behöver luft att andas. luft som ger mig ny ork och ett nytt hopp. gärna en väg åt min framtid också, som en liten bonus för att jag tog mig i kragen och spenderade åtta timmar på något som inte alls hjälper mig. inte på långa vägar!

Om folk visste vad jag tänkte varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Om folk ändå visste. Vad skulle folk säga? Hur fan skulle folk reagera? Sinnes, vill inte ens tänka på det. Inte efter allt jag gjort. Allt jag sagt.

Men jag tror det är ett sätt för mig att hitta mig. På ett litet sätt hitta något som är jag. Det är så jävla svårt just nu måste jag säga.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kämpar vidare i livet för det gör jag. Med vissa gamla destruktiva handlingar tillbaka på min världskarta. Inte vad jag behöver. Inte när jag varit så duktig.

Och jag bara går vidare i livet, som vanligt. Lite erfarenhet rikare, lite lägre sjunken. Men jag går vidare ändå i livet. Jag tänker inte stanna där jag är någonsin. Aldrig. Aldrig på min världskarta.

Vill byta stad efter studenten. Vill flytta helt ensam och se vad som händer. Jag tror på det. Jag tror på mig.

inte riktigt som planerat. Och, varför sådär?
Varför så hårt? Varför utan att säga något?

Eftersom att det bara är en enda person av alla som ser som säger något så är hon värd att nämnas.


"Jag ser att du inte mår bra men jag vill inte säga något för att jag vet att det skulle göra ännu ondare då", ett exempel på hur fina ord hon får ut sig. Hur jävla bra är hon inte?

Igår kväll fick hon ur sig ännu en kommentar. Hon vet allt, även fast jag inte säger något. Hon ser allt, precis som alla andra, men skillnaden är att hon är den enda så tar striden. Mamma är den enda som kan framkalla tårar. Men bara av en anledning, för att hon är:

Min mamma, min fina fina mamma ♥

..säger mycket.

jag har världens bästa mamma. ♥