.♥

Att förlora dig, mamma, var som att förlora allt jag äger och har.

Det började med att du hade ont i magen, smärtan blev värre och värre så du åkte in till sjukhuset för att kolla om allt stod rätt till inom dig. Du var tvungen att opereras och jag var jätte orolig hela tiden du var borta. Pappa och Johan var också oroliga, vi satt i soffan och höll varandra i händerna, kramades och grät. När du kom hem blev allt som vanligt och vi trodde att allt var bra men sen efter ett tag blev du sämre igen. Jag kunde inte längre se dig i ögonen för då brast allt ihop. Efter du varit på sjukhuset ännu en gång kom du hem och satte dig bredvid mig i soffan och du sa att jag inte skulle bli ledsen på grund av det som du skulle berätta för mig. När du sedan berättade att du hade cancer, den elakartade sorten, så blev jag rädd och ledsen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara kramade dig och grät. Jag grät tills det kändes som om tårarna skulle ta slut och då släppte jag om dig och tittade djupt in i dina ögon innan jag lutade mig fram och viskade i ditt öra: "Jag älskar dig mamma, vad som än händer så kommer jag aldrig att lämna dig och jag vet att aldrig någonsin kommer att lämna mig."

Dagarna gick och du blev aldrig bättre så du skickades in på sjukhuset för att opereras igen. Den operationen gjorde dig inte bättre utan fick istället motsatt effekt. En sjuksköterska bad mig, pappa och Johan komma in till dig för att du hade en viktig sak att säga oss. När vi kom in i rummet så grät du. Dina ögon var röda och svullna. Det var en hemsk syn att se någon så psykiskt stark människa som dig gråta. Vi satte oss på sängkanten och du tog tag i min hand och sa att du inte längre orkade vara sjuk och att du inte ville igenom en operation till. Du sa att du gjorde det valet för att vår skull och efter det vända du bort blicken och jag hörde dina snyftningar.
"Men mamma du måste bli frisk. Du måste fortsätta kämpa, du får inte lämna mig nu. Jag klarar mig inte utan dig. Jag vill och kan inte säga farväl." var allt jag fick ur mig innan jag raskt gick därifrån.

Dom säger att du är borta nu.
Det känns som om du fortfarande finns kvar här hos mig. Jag saknar dig. Jag saknar att veta att du alltid finns där för mig när jag behöver dig som mest.
Vad ska jag göra utan dig? Hur ska jag klara mig utan dig?
Vet du egentligen om hur mycket vi saknar dig? Hur mycket vi gråter för din skull?
Johan förstår inte vart du är! Jag kan inte förklara för honom, en sexårig liten pojke, att hand mamma har lämnat honom och aldrig kommer tillbaka. Han kommer aldrig mer att kunna gråta ut mot din axel. Aldrig mer. Aldrig igen.
Du borde tänkt på det tidigare, hur svårt det egentligen var för oss att ta farväl av dig.

Vet du om hur nervös jag var sista gången jag skulle gå in till dig och prata med dig för sista gången? När jag för sista gången skulle få se ditt ansikte och känna lukten av dig? Min kropp var helt stel och jag inte inte få fram ett ord. Det enda min kropp kunde bära mig till och göra vad att gråta. Jag grät för att jag visste att det var sista gången vi skulle ses. Efter att vi gråtit och tittat på varandra ett bra tag gick jag fram till dig och la mig i din famn. Jag kände mig trygg. Det var mitt farväl.

När jag och pappa satt och kollade igenom dina lådor i garderoben så hittade jag en skiva med Carola. Jag kom ihåg att alltid brukade lyssna på den skivan så tog skivan i min hand och gick in i mitt rum. Jag stängde dörren och tröck på play. När jag kom fram till den elfte låten började tårarna rinna. Jag kunde inte längre lyssna. Du vet vilken låt jag menar va? "Allt kommer bli bra, mamma"

Stunden är här att ta farväl
Vill hitta ord djupt i min själ
Som säger allt du är för mig
Min dyrbara mamma, jag älskar dig
Fanns alltid där med ärlighet
Som visar livets hemlighet
Och med en sång i evighet
Det är därför jag vet

Allt kommer bli bra, Mamma
Allt kommer bli bra, Mamma
Ett steg dag för dag och sen
ska vi ses igen när vi möts i himmelen.
Allt kommer bli bra, Mamma
Mitt hopp är hos Gud, Mamma
Vår kärlek ske leva kvar till evig tid
så vila i frid

Om jag skulle plantera en blomma för varje gång som jag tänker på dig så skulle jag få gå runt i en trädgård för alltid. Förstår du då hur mycket jag tänker på dig och hur mycket jag saknar dig?
Du var den luften jag andades, du var leendet på mina läppar och du var makten som jag stod på för att stå stadigt men nu utan dig har jag en sån lust att sluta andas, trilla ihop och dö.
Då får jag vara med dig igen, se dig le och skratta.
Jag hoppas att du vet vart du hör hemma. Vilken plats som du borde kalla ditt hem, den platsen är mitt hjärta där du alltid kommer att stanna. Där hör du alltid hemma.

Jag älskar dig mest av allt. Dagarna dom rullar på och jag kan nu förstå ditt val. Jag önskar att jag stöttat dig i ditt beslut istället för att vara ledsen och nästintill arg på dig. Jag önskar att vårat avsked skulle varit annorlunda, att jag skulle minnas det med ett leende på läpparna istället för tårarna på mina kinder.

okej, kanske ska klargöra att det som står inte handlar om mig utan det var något jag skrev under vårterminen i nian! Bara så att ni inte tror något helt annat nu bara.